För frisk för att vara sjukskriven, men för sjuk för att jobba

“Du är inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven, jag kan inte sjukskriva dig mer”, säger läkaren till mig i ett konferensrum. Vi är på mitt jobb och i rummet sitter fem andra som är där för att besluta vad de ska göra med mig och mitt ganska krångliga tillstånd - utmattningssyndrom. Tusen möten och bekymmersrynkor. En tjugoåring vars utmattning dragit ut på tiden. Blivit ett problem.

Det där mötet blev det sista. De ville att jag skulle jobba heltid igen, pushade mig och sa med ett motsägelsefullt leende att “du måste utsätta dig för mer stress för att bli frisk”. Jo hejsan. Aldrig i livet. Två år som sjukskriven var för långt och jag var tydligen inte tillräckligt sjuk. För den som undrar är Inte tillräckligt sjuk lika med att bli inkastad på heltid som om ingenting hade hänt.

Jag gjorde allt jag kunde. Krampaktigt försökte jag bevisa min plats i ett system som inte är gjort för människor. Sjuk och utmattad, men ändå i strid för mina rättigheter, min sjukskrivning och rehabilitering. Ingen förstod ju att det var just det som gjorde mig sjukare. Frustrationen i att inte få hjälp. Rehabplaner, arbetsträning, rimliga sjukskrivningar - det fanns ingenting sådant. Det var bara jag, min utmattning och de andras bekymmersrynkor. Några dagar efter mötet sa jag upp mig. Jag var tvungen att rädda mig själv. Det fyrkantiga systemet hade inte plats för sådana som mig.

Klipp till. “A-kassa, nej det får du inte om du har sagt upp dig”. Jag ringer min läkare i förtvivlan om att jag inte får någon hjälp av a-kassan, försäkringskassan eller någon annan. Med ett lugn i tonen säger hon “att det är så det brukar bli, att man liksom hamnar i en gråzon”. Jag förstår inte vad hon menar. Vadå brukar? Först blir man sjukskriven för att man inte kan jobba, okej det är alla med på. Men sedan, efter en period kan man inte vara sjukskriven längre. Vad händer då? Jo då står man utan jobb för att man inte klarar av att jobba heltid. Och sedan kan man varken jobba eller få a-kassa. Det är ju perfekt. Vilket fantastiskt, underbart, litet gulligt fyrkantigt system vi har.

Medan jag försökte ta mig igenom gråzonen som min läkare hade beskrivit för mig började jag studera (ironiskt nog arbetslivsvetenskap) på halvtid på distans. Det var i alla fall något, och det funkade. Men det var också mitt max. Efter en tid bestämde jag mig för att prova söka jobb istället för att studera. Det hade ju gått ett helt år sedan jag jobbade och jag behövde pengar. Jag sökte jobb, deltidsjobb. Det var nog precis vad jag skulle klara av. Äntligen kände jag mig tillräckligt okej för att utmana mig till ett nytt jobb. Vid en telefonintervju till en tjänst inom kundservice förklarar hon på andra linje noga att jag måste visa annan dokumenterad 50% sysselsättning för att få jobba hos dem. Ganska snabbt avslutas samtalet när jag säger att jag inte har någon annan sysselsättning. Inte kvalificerad. Tydligen är jag för frisk för att vara sjukskriven, men ändå för sjuk för att kunna jobba.