Dukiga flickor på stressrehab

Stockholm. 5 månader, maj 2019. Stressrehab. 8 kvinnor i en fysioterapisal. Vi har var sin yogamatta, kudde och filt. Terapeuten guidar oss genom ett pass för att försiktigt försiktigt röra på kroppen. När passet är slut ser jag hur de andra kvinnorna noga viker ihop sina filtar. Ingen har bett oss göra det. Systematiskt viks filtarna ihop till perfekta rektanglar. Alla hjälper till. Är duktiga. Gör som man ska. Här är vi 8 kvinnor sjukskrivna för utmattningssyndrom. Perfektion, krav och en ohållbar livstil har tagit oss hit. Till perfekt vikta filtar. Jag bestämmer mig för att jag inte ska vika min filt. Nej, faktiskt ska jag inte det. Jag viker inte min filt en enda gång under det halvår vi ses.

Det blev en sådan där avgörande stund i mitt liv. Kanske låter det dramatiskt? Kanske var det precis det beteendet som tagit oss till den där mottagningen? Kanske är det just därför det i princip bara är kvinnor där? Kanske är vi fostrade i att hjälpa till oavsett? Att ligga steget före? Prestera utan att någon bett oss? Laget före jaget och allt det där? Att perfektionismen äter upp oss även när vi är utbrända? - Trots att vi är på en stressmottagning är perfektionen högst närvarande.

Fortfarande är den där händelsen med mig, metaforen om filten. Filten som så demonstrativt visade att jag hade fått syn på något. Filten som gång på gång blev liggandes i en hög vid min plats. Filten som hjälpte mig att förstå att jag inte behöver göra allt så himla perfekt hela tiden. Jag måste ingenting.

Ibland, ganska ofta glömmer jag det. Kör på som vanligt. Autopiloten bestämmer. Men då och då blir jag påmind om tiden på stressmottagningen, om kvinnorna i min grupp och om filten jag aldrig vek.

Vad väcker detta för känslor och tankar i dig? Känner du igen dig? Dela gärna i kommentarerna.